Beskrivning
Guds kärlek är utgjuten över de troende på ett omätbart sätt. Kristus lockar oss genom att progressivt uppenbara mer av sig själv för oss i vår erfarenhet och han drar oss gradvis till att löpa efter honom som vår älskade brudgum så att vi kan växa till att vara hans älskade brud. I Höga Visan utlägger Watchman Nee konung Salomos poetiska symboler för Guds kärlek. Han diskuterar stadierna i en troendes relation med Kristus och uppenbara den andliga historien om varje troende. Denna historia utvecklar sig från en begynnande strävan efter och tillfredsställelse med Kristus till en alltid ökande längtan att bli befriad från självet och köttet genom en äkta erfarenhet av korset. I denna befrielse finns en intim, ljuvlig gemenskap av en gudomlig romans, vilket resulterar i att vi lever och verkar i förening med Kristus för uppfyllandet av Guds eviga avsikt.
Utdrag ur boken
Kapitel 2, Kallelse till befrielse från jaget:
Men en sak uppdagas för henne; hon är inte tillsammans med Herren överallt. Tidigare försäkrade hon sig om Herrens närvaro inom sig själv och i sina egna känslor; det var bara där hon kunde finna hans närvaro. Hon trodde att denna upplevelse av hans närvaro var den högsta och den enda; och att det inte fanns någon annan slags närvaro. Men hon har inte lärt sig att vara tillsammans med Herren i sina dagliga plikter, sin familj och världen, på ett bergspringande, höjdhoppande sätt. Hon visste inte att man kunde göra en sådan erfarenhet, men det vet hon nu efter denna insikt. Förr hade hon bara ägt ett visst slag av närvaro, den som hon kunde finna inom sig själv; hon hade inte tillägnat sig något annat slag av närvaro. Hon hade inte styrkan att förvärva den allestädes närvarande närvaron. Hon lärde sig inte läxan att sätta värde på denna alltgenomsyrande närvaro. Hon var inte bara för svag för att tillägna sig den, hon var också för svag för att vilja ha den. Hon visste att hon inte kunde gå och hon frågade inte efter det heller. Hon förstod inte betydelsen av lidandets berg Bether. Därför bad hon helt nonchalant Herren att vända tillbaka. Hon visste att hon inte kunde gå dit där Herren var. Men hon kände inte till vilken förlust hon gjorde när hon inte gick med Herren. Hon trodde att hon kunde tillfredsställas med en närvaro innanför väggen. Hon insåg inte att hon skulle göra en förlust om hon inte följde honom. Därför bad hon Herren att vända tillbaka snabbt som ”en gasell… eller… en ung hjort på de kassiadoftande bergen.” Hon bad inte om kraft att komma ut från Bethers berg (hindren och separationen). Så vitt hon förstod kunde dessa berg få vara kvar.
